Vi vuxna borde ta mer vuxenansvar

Det är verkligen spirande vår och naturen slår ut i blom. Det luktar jord, grönska och blommor. Det är inte så konstigt att både djur och människor blir påverkade av våren och blir kära i varandra. Det är helt enkelt dags för många djur att häcka, bilda par och se till att ungarna föds under den period när det finns så mest föda att ge ungarna. Vi drivs ju av samma instinkter som djuren. Även om vi har föda tillräckligt under resten av året, är det ändå under sommaren och våren som de flesta barn föds. Det är en instinkt att vilja ha barn när man väl har hittat någon som man vill bilda par med. Sedan skiljs vi åt, när väl barnen har fötts. Även det är en instinkt som vi delar med andra djur. Det är få djurarter som stannar kvar och tar hand om ungen tillsammans. Uttrar, pingviner och svanar utgör undantagen, även och en del andra fågelarter gör så. Vi människor drivs av en lust att fortsätta strö säden någon annanstans och stannar därför inte kvar i någon parrelation någon längre tid. Undantag finns ju. Det finns par som har levt tillsammans i 40, 50 år. Man får konstatera att det är en konst att få en relation att fungera så pass bra att man inte vill bryta upp och prova något nytt förhållande. Det är en fråga för psykologer att svara på varför eller hur en relation fungerar så att den håller så pass länge.

Alldeles för få tar sitt vuxenansvar

Vi människor är ju komplicerade varelser. Ibland räcker det inte med att bryta upp ur ett förhållande, vissa fortsätter nebrytningsprocessen av förhållandet och tar relationen till en annan nivå av destruktivitet genom att bråka om hur förhållandet mellan de två som tidigare var kära i varandra, ska göra med de gemensamma barnen. Ska de bo hos bara den ena, eller hos båda? Ska de umgås med föräldrarna på helgerna, eller i veckorna? De sliter och drar i de stackars barnen, och vissa föräldrar beter sig som om de själva var små barn. Lagen säger att barn som är så pass mogna att de kan berätta själv hur de vill ha det, ska tillfrågas om hur de vill göra med boende och umgänge med de föräldrar som inte kan komma överens. Trots lagens utformning beter sig föräldrarna som om det var de som hade umgängesrätten med sina barn, istället för tvärtom.

Lagen ska skydda barn – inte vuxna

Andemeningen med lagen är ju den att det är barnen som har den rätten att få umgås med den förälder som de inte bor tillsammans med. Inget annat. Ändå beter sig vissa föräldrar som om de hade all rätt till sina egna barn. Den svenska lagen är egentlige till för att skydda barn, men många föräldrar beter sig som om det bara är deras behov och vilja som gäller. Barnens bästa är långt borta.

Har man kommit i ett sådant läge bör alla tvistande föräldrar ta kontakt med en jurist som kan hjälpa dem och vägleda dem i de tvister som äger rum i Sverige. Vi måste sluta tvista om barn, som om de var de vuxnas rättigheter. I detta sammanhang är det bara barnen som har rättigheter – och de vuxna får stå tillbaka och ta det vuxenansvar som man kan förvänta sig av dem.

HEDVIG & JAG